0072
Det går inte att få tyst på B. Haha, och jag litade på pojken. Men vad trodde jag egentligen? Jag är/var sjukt naiv. Jag är för öppen kanske? Och släpper in folk jag egentligen inte kan lita på. Vet att jag kan lita på grabben egentligen men bara att det blev en liten torka i diskutionen och så va han tvungen att berätta. Jag vet, har själv vart med om samma sak och avslöjat hemligheter för att få igång en lidande konversation. Vem har inte? Jag är inte heller perfekt. Men jag vet inte vad det är med mig. Jag ger folk en chans, de misslyckas. Jag ger dem ännu en till, en tredje chans också, varför inte en fjärde? Jag orkar inte älta vad som hände, det känns hopplöst. Gjort är gjort. Och egentligen behöver jag inte bevisa någonting så jag borde nog bara hålla käften. Skulle jag börja tjafsa emot och leka bessewisser skulle ju alla bara förstå att jag är den omogne och den som har nått att dölja. Vilket är helt fel. Mognare än mig går inte att finna vid tillfällen som denna. Och det har jag självförtroende nog att erkänna. Utan att känna mig dryg. Pusshej :)
Kommentarer
Trackback
